Utbildning för pedagoger

Vi på Tellusbarn utbildar kontinuerligt våra medarbetare. Nedan ser ni några av de områden som vi valt att fokusera extra på och som vi jobbar aktivt med.

Introduktion med trygg anknytning

Anknytning innebär att det finns starka känslomässiga band mellan människor som känner trygghet och förtroende gentemot varandra. För yngre barn är en trygg anknytning till minst en person avgörande för att utvecklas till en trygg individ med god självkänsla. En positiv anknytning är också viktig för att det lilla barnet senare ska kunna skapa goda relationer med andra och för det psykiska måendet på både kort och lång sikt.

Anknytningsbehovet är stort hos yngre barn, de kan inte själva reglera sina känslor utan behöver omvårdnad och tröst av vuxna som är uppmärksamma på deras signaler och behov. Förskolan har därför en betydande roll i anknytningsprocessen eftersom de flesta barn i Sverige börjar förskolan under sina två första levnadsår, då anknytningen är en central del av barnets liv.

Anknytningssystemet kan antingen vara aktiverat eller i viloläge. Ett aktiverat anknytningssystem innebär att barnet visar oro eller stress, medan ett barn som är tillsammans med en välkänd och trygg vuxen har ett anknytningssystem i viloläge. Ett aktiverat anknytningssystem kan gå ned i viloläge genom att en lyhörd vuxen svarar på barnets behov och ger tröst och närhet. På så sätt behöver förskolans pedagoger vara uppmärksamma på vad varje barn uttrycker och kunna tyda vad de behöver. Det är bara när barnets anknytningssystem är i viloläge som barnet kan leka och utforska, därför är en trygg anknytning i förskolan avgörande för att barnet ska kunna lära och utvecklas i verksamheten.

För att skapa en god anknytning i förskolan behövs minst en pedagog som barnet får möjlighet att bygga en trygg relation med. I denna process är det nödvändigt att pedagogen är lyhörd och ger barnet närhet och ett aktivt socialt samspel. Denna relation behöver utvecklas direkt under inskolningen, när barnets förälder eller annan närstående är med i verksamheten. För att barnet ska börja känna trygghet i den nya miljön med de nya människorna är det viktigt att det finns tydliga inskolningsrutiner som både personal och vårdnadshavare känner till.

Samverkan med barnets vårdnadshavare har en central roll under inskolningen. Förskolan är oftast en ny och okänd miljö för både barnet och de närstående. På så sätt är det viktigt att det ges utrymme för frågor och att förskolans pedagoger lyssnar in och förklarar verksamhetens innehåll och rutiner. För att inskolningen ska bli så positiv som möjligt är det viktigt att alla vuxna runt barnet är uppmärksamma på det barnet uttrycker och anpassar inskolningens längd efter hur anknytningsprocessen utvecklas. När det är dags att lämna över barnet på förskolan är det viktigt att barnet tas emot på ett tydligt sätt av en pedagog. Ett bra sätt att tänka är att barn inte lämnas på förskolan, de ska istället överlämnas till en pedagog som tar emot aktivt. Ju tydligare överlämningsrutiner som finns, desto lättare kommer överlämningen bli för både barn och vårdnadshavare. Det underlättar för barnet om avskedet, när det väl ska ske, är kort och tydligt. Om överlämning blir utdragen får barnet blandade signaler av sin närstående och det blir svårare att förstå vad som kommer hända härnäst. Därför är det bra om vårdnadshavaren säger ett tydligt hej då, på ett avslappnat och tryggt sätt. Om barnet är ledset är det pedagogen som nu ska trösta och leda in barnet på något som kan vara intressant och roligt.

Det kan vara svårare att skapa en anknytningsrelation till vissa barn. Ju större utmaning man som pedagog upplever att det är, desto viktigare blir det att hitta vägar för att skapa en trygg relation med barnet. Tecken på att ett barn är otryggt och har ett påslaget anknytningssystem kan vara att barnet drar sig undan och inte vill delta eller att barnet gråter ihållande vid upprepade tillfällen. Det är viktigt att direkt agera om barn visar på dessa beteenden, till exempel genom att bekräfta de känslor man ser att barnet visar och ge hen möjlighet till närhet. I nästa steg måste man tillsammans med sina kollegor reflektera kring om förändring i arbetssätt och rutiner ska ske, för att kunna möta varje barns behov av en trygg anknytning. I vissa fall kan det även bli aktuellt att backa inskolningen och börja om från början eller att ta hjälp av en specialpedagog.

Tillgängliga lärmiljöer

Likvärdig förskola

Skollagen slår fast att alla barn har rätt till en likvärdig utbildning. Enligt förskolans läroplan innebär likvärdighet att alla barn ska få en utbildning som är utformad och anpassad så att de utvecklas så långt som möjligt. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans ska få detta utformat utifrån sina egna behov och förutsättningar. Likvärdigheten innebär att förskolors utbildning och undervisning kvalitativt ska vara likvärdigt mellan landets förskolor. Det innebär också att man inom en och samma förskola ska ge de individuella barnen en jämlik verksamhet. Alla barn ska få ha en förskoledag som ger mening, lust och möjlighet till utveckling och lärande. Likvärdighet innebär inte att alla förskolor ska vara likadana eller ha samma innehåll. Likvärdighet handlar om lika kvalitet och att läroplanens alla delar följs. Det innebär även att förskolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Förskolan ska se till att varje barn har sin ryggsäck packad inför framtiden, oavsett vad barnet har fått med sig hemifrån. Genom att göra lärmiljön tillgänglig samt ha arbetssätt för delaktighet och inkludering skapas förutsättningar för en likvärdig förskola.

Tillgänglig lärmiljö

Lärmiljön är hela det sammanhang och hela den miljö som ett barn befinner sig i under till exempel en förskoledag. Lärande sker i interaktion, i samspel med andra, och för att alla ska ha möjlighet till delaktighet krävs en god lärmiljö. Detta innebär att förskolan behöver utveckla kunskaper om lärande och hur det hänger samman med utbildningens sociala, pedagogiska och fysiska lärmiljöer.

I arbetet kring att skapa tillgängliga lärmiljöer ingår det att identifiera och undanröja hinder och aktivt arbeta för att förbättra förskolans lärmiljö med fokus på omgivningsfaktorer. Förskolans förmåga att skapa tillgängliga lärmiljöer påverkar möjligheterna för barnen både att vara delaktiga i sitt lärande som i den sociala gemenskapen. Arbetet med tillgänglighet är att främjande arbete, genom att arbeta med tillgänglighet i lärmiljöerna kan behovet av särskilt stöd minska. De flesta som arbetar i förskolan vet att individer och grupper fungerar olika beroende på hur bra vi planerar, organiserar, kommunicerar och genomför våra aktiviteter. Ju större tillgänglighet i utbildningen, desto bättre kvalitet och möjlighet att få med sig alla barn.

Förskolor som aktivt arbetar med att göra sina lärmiljöer tillgängliga – oavsett vilka barn som finns i gruppen för stunden – kommer på sikt att ha en utbildning där fler barns sätt att fungera får plats. Lägger man tid på att planera sina lärmiljöer kan vinsten bli att det som tidigare varit extra anpassningar och särskilt stöd blir ett generellt stöd för alla barn. Generella anpassningar är tillräckliga för de flesta barn och det som är nödvändiga anpassningar för vissa gynnar ofta hela gruppen. Tillgängligheten beskriver hur väl verksamheten fungerar för barn oavsett funktionsförmåga.

I enlighet med läroplanen ska utbildningen i förskolan planeras och genomföras på ett sådant sätt att den främjar barnens utveckling, hälsa och välbefinnande. Förskolan ska erbjuda barnen en god miljö och en väl avvägd dagsrytm med både vila och aktiviteter som är anpassade efter deras behov och vistelsetid. Miljön ska vara tillgänglig för alla barn och inspirera dem att samspela och att utforska omvärlden samt stödja barnens utveckling, lärande, lek och kommunikation.

Lågaffektivt bemötande

Vad är lågaffektivt bemötande?

Lågaffektivt bemötande är en metod som utvecklats för att på ett bra sätt kunna hantera problemskapande beteenden och våldsamma situationer. Den lågaffektiva pedagogiken handlar om hur man kan skapa en pedagogisk miljö präglad av lugn och positiva förväntningar på de personer vi arbetar med i syfte att minska stress och problemskapande beteende. Det lågaffektiva tankesättet tar utgångspunkt dels i affektteori och annan utvecklings- och neuropsykologi, dels i en etisk och filosofisk grundsyn. Lågaffektiv pedagogik innebär att man som vuxen använder olika strategier för att möta barn som lätt blir frustrerade och kan bli utåtagerande mot sin omgivning. Sammantaget utgår lågaffektivt bemötande utifrån en människosyn som innebär att människor som kan uppföra sig gör det. Om vi tror att barn ibland inte vill uppföra sig får vi svårt att ta det ansvar vi måste ta för att kunna påverka. Om vi däremot tror att den som inte uppför sig, inte haft förutsättningar för att kunna leva upp till våra krav eller förväntningar, kan vi plötsligt påverka beteendet. När vi upplever att ett barn inte uppför sig har vi troligen haft för höga krav på barnets förmågor.

Att bli arg på ett barn med svag syn för att det inte ser skulle vara otänkbart. Så gör vi helt enkelt inte. Men att däremot bli upprörd eller arg på ett barn som inte gör det personalen tänkt sig händer dagligen i våra förskolor trots att det kan handla om ett barn som har stort behov av framförhållning och blir skärrat inför konsekvenserna av vad som ska hända på grund av brist på information. Skillnaden mellan dessa två exempel är en fråga om kunskap vilket leder till olika förhållningssätt. När vi förstår att problemskapande beteenden är ett uttryck för något som är svårt ökar benägenheten att göra anpassningar för att skapa förutsättningar för barnet. Genom att anpassa våra krav, förväntningar och ramar kan personen vi har ansvar för få större förutsättningar att uppföra sig. Då får vi möjlighet att skapa en förändring. I det specialpedagogiska fältet vet vi dessutom att alla barn vi möter inte har samma förutsättningar som andra, varför denna människosyn borde vara logisk.

Lågaffektivt bemötande främjar ett arbetssätt som innebär att göra anpassningar som gör att barn kan lyckas i vår verksamhet. Anpassningar innebär att kraven i en situation är anpassade efter barnets förmågor och färdigheter.

För vem?

Många barn har svårt att reglera och hantera sina känslor, samtidigt som de inte har förmågan att styra över sina impulser. Det innebär i praktiken att dessa barn lättare får stora känsloutbrott som är svåra att ta sig ur på egen hand. Att vara i ett känsloutbrott kan handla om att skrika, sparkas och fäktas, barnet har inte kontroll över sitt beteende och kan inte se konsekvenserna av sitt handlande. Detta är både obehagligt för barnet och omgivningen och är ett tillstånd ingen vill vara i. Ofta reagerar barn med samma affekt som de presenteras för, orsaken till det är att affekt smittar. De flesta av oss lär oss redan som små att skilja på om det är vår egen affekt eller någon annans vi känner. Det gör en del människor inte. De kan inte skilja mellan egen och andras affekt, vilket till exempel innebär att de blir arga om man skäller på dem. När barn är mitt i ett känsloutbrott kommer det med stor sannolikhet förvärras om de blir bemötta med starka känslor tillbaka. Detta brukar kallas affektsmitta, alltså att känslor smittar mellan människor. Därför är det viktigt att pedagoger som möter utagerande barn klarar av att behålla sitt lugn och kan använda medvetna strategier för att hjälpa barnet komma ur sin affekt. Lågaffektivt bemötande handlar om att både hjälpa barnet i stunden samt förebygga framtida utbrott.

Att arbeta med tydliggörande pedagogik i förskolan

För att vistelsen på förskolan ska bli rolig, trygg och lärorik behöver barnen få uppleva att vardagen är begriplig, hanterbar och meningsfull. Det är viktigt att dagens struktur och rutiner är tydliga för barnen, samt att alla vet och förstår vad som ska hända och vad som förväntas av dem. En vardag som är hanterbar och förutsägbar skapar trygghet och sammanhang.

Ett sätt att få dagen på förskolan mer begriplig är att använda sig av tydliggörande pedagogik. Tydliggörande pedagogik handlar om att använda visuella strategier som komplement till det talade språket. En vanlig visuell strategi är att använda bildstöd. Barn är olika, därför behöver förskolan ha olika strategier för att utbildningen ska bli tydlig för alla barn. En bild säger som bekant mer än tusen ord, i vår vardag använder vi oss hela tiden av bilder och symboler som underlättar.

Med hjälp av bildstöd kan barnen få svar på följande frågor; varför, vad, var, hur, med vem och vad händer sen? Många av Tellusbarns förskolor använder sig av bildstöd för att till exempel förtydliga vilka barn och pedagoger som är närvarande, vad som ska hända under dagen, vilka kläder som behövs när det är dags att gå ut och för att märka upp lådor och material. Till skillnad från det talade språket finns bilder kvar och går att återkomma till senare vid behov.

Bildstöd kan även användas i språkutvecklande syfte. I ett samtal kan pedagogen förstärka delar av det som sägs med bilder för att ge alla barn förutsättningar att delta i och förstå samtalet. En del förskolor har samtalskartor vid exempelvis matbordet för att underlätta samtal. Pedagogerna kan då med hjälp av bilderna på kartan samtala med barnen om vad det är för mat och vad de tycker om till exempel. Bilder på sådant barnen är intresserade av kan finnas uppsatta, då inbjuder det till kommunikation och skapar gemensamma samtalsämnen.

Alla barn har rätt till kommunikation och många barn mår bra av tydlighet och struktur för att kunna utvecklas och lära. På förskolan är det viktigt att det finns en kompetent miljö och kompetenta pedagoger som bidrar till att skapa meningsfulla sammanhang.